Ibland undrar jag vart all min irritation och ilska tar vägen. Jag gör ju inget vettigt av den. Jag samlar den inte och går ut på strejktåg mot världens orättvisor eller sätter personen som startat min ilska på plats. Jag blir inte heller vän med den och diskuterar med känslan om vad som är den bakomliggande orsaken till att vi nu sitter där, irritationen och jag.
Nej jag är en sån person som ogillar att vara irriterad men är det ofta. En sån där som ser irritationen, går över vägen för att undvika ögonkontakt, tänker ut hämndplaner innehållande allt från vattenballonger till tänger av alla de slag för att sedan med ett leende på läpparna fortsätta min dag tills det är dags för nästa känslouppror.
Detta gör att många ser mig som en väldigt glad person, men jag undrar dock vart denna irritation jag låtit "rinna av mig" verkligen tagit vägen. Jag vet att den inte har lämnat mig helt eftersom jag,de nätter jag har svårt att sova, ofta bombaderas av ältande. Detta kan vara om saker som kan ha hänt under min skoltid. Vilket är ett bra tag sen nu kan vi säga och låtsas om att jag inte känner mig gammal.
Jag har efter ett bråk med en ingift(införlovad?) släkting försökt mig på detta med att berätta om allt som irriterade mig men det slutade med att jag bara mådde dåligt över att jag blev en "gnällkärring". Så vart ligger balansen? Och kan jag inte bara låta det rinna av mig till en pöl på golvet och så mopar någon annan upp det, vrider ut det i en hink och spolar ner det i toaletten. Eller kommer den då att smyga sig upp genom avloppet och attackera mig när jag kissar? Hmm.. Kanske bäst jag lär mig kissa stående..
Love Cat..
